När dottern for till staterna

Den där Lillen händer det alltid något kring och i veckan testade han alla gränser och nerver med att vara borta i tre dygn. Lillen har tidigare alltid varit hemmavid. Han har gått en tur till granngårdens lada med halm har vi luktat i pälsen men inte varit borta så många timmar. Men nu hände det, Lillen var puts väck. Aja, ett dygn kan ju vara normalt för en yngling men när det gick in på dygn två kändes det inte bra alls. Jag letade, kallade och stod i men ingen Lillen kom. Någon av de andra kattorna följde med ibland på mina turer men vi lyckades inte hitta honom. Tankarna for i huvudet. Vad kan ha hänt? Inlåst, påkörd, kommit med i en bil, räven......Nattsömnen var inte god och på torsdag kväll hade jag nästan gett upp tanken på att återse den lille röde, tjocke, mjuke kissen med navelbrock. Med svarta ringar runt ögonen tittar jag ut en sista gång och vad ser jag.....jo Lillen som kom spatserande som om det var den naturligast sak i världen att han varit borta flera dygn. Hungrig som en varg och lite riven här och där, bl.a hade örat fått stryk. Lillen åt, gick en runda i huset och så hoppade han upp i sitt favoritfönser och somnade som en stock. Lugnet hade åter infunnit sig i stugan och även jag somnade som en stock nöjd över att Lillen återbördats till hemmet. Gud vad det är jobbigt när katten är borta och Gud vad jag letat katt i mina dar. Förbannar mig själv varje gång och lovar att aldrig mer gå upp i en katt.... men vad händer....jo, nästa gång är det lika dant igen. Det är väl bara att inse att sådan är jag.