När dottern for till staterna

Oj,oj.oj vad livet kan vara upp och ner. I förra veckan gick jag förväntansfull och räknade månader till dottern skulle komma hem. Snart bara tre månader kvar....kändes som de skulle gå i ett nafs. Jag visslade en trudelutt och tog några danssteg till och med. Så plötsligt en kväll ville tösen skypa. Tentakler som man har så kände mina mammaspröt att det var något som skulle fram i det samtalet. Och mycket riktigt så kom orden "jag funderar på att stanna i usa ett halvår till". Första reaktionen: nej, det ska du inte alls. Du kommer hem i januari som bestämt är. Vad är det här för trams.  Andra reaktionen: inte för att jag är jättesvår att övertala men tösen fick jobba en hel del för att få mig in på hennes vägbana. Först när hon drog till med att hon skulle komma hem till jul veknade jag. Mmmm det kändes ju bra. Så när vi avslutade samtalet tror jag nog hon hade bestämt sig för att stanna fast hon sa att hon skulle fundera mer. Hon hade tagit hem segern, mamma kändes i balans igen. Det kändes sådär att lägga sig den kvällen. Hade ju hela tiden varit säker på att det var ett år och inte mer hon skulle vara borta. Natten var svettig och orolig men när jag vaknade trött och eländig hade tanken landat och tredje reaktionen var ett faktum. Det kände bra, riktigt bra faktiskt. Klart att hon ska stanna om hon vill och rent egoistiskt så får jag nytta av det genom att åter få anledning till att åka till New York. Så nu längtar jag till jul i stället. Ska bli rysligt kul att ha tösabiden här hemma ett tag. Kattorna, speciellt Kobbe, gör high five av glädje.