triggande dagar
Tre dagar av veckan har gått och alla dagarna har jag haft kontakt med räddningstjänst, polis och andra yrkesgrupper som jobbar med akuta insatser i samhället. På jobbet är jag med i en krisgrupp som ska agera när någon form av kris uppstår i kommunen eller dess omnejd. Med anledning av det var jag i måndags på studiebersök på FRG som betyder frivilliga resursgruppen. Detta visade sig vara en underbar samling av människor vars uppgift är att finnas till hands för kommunen när de ordinarie resurserna behöver förstärkas i utsatta lägen eller vid andra behov. Det kan vara en stor olycka, brand eller översvämning där det kan behövas människor, förutom myndigheter och räddningspersonal, som kan hjälpa till. Jag blev helt imponerad, speciellt eftersom jag inte ens visste att de fanns. Hos dem fanns massor av saker som de ärvt från försvaret. Bilar, bandfordon, uppblåsbara tält med värme, dumtäcke, sjukvårdsgrejor, en båt, hästatäcken och mycket, mycket mer. På vintern kör de med bandvagn i snöstormarna och hämtar och lämnar människor i olika ärende. Och för att vi skulle få känna på hur det är att åka bandvagn så tog vi en sväng med den. Det hoppade och väsnades och var inte precis som att åka i en Volvo och innan turen var slut hade en av oss slagit huvudet i det hårda järntaket och nästan tuppat av. Sicken åktur det blev. Men roligt var det för oss som inte blev skadade.
Maskin och bilhallen.
Kandidaten på väg in i bandvagnen.
Tisdagen fortsatte i liknande anda. Kommunens krishantering diskuterades och planerades tillsammans med polis, räddningstjänst och säkerhetsansvarig personal. Det var en rolig förmiddag ganska långt från mina vanliga arbetsuppgifter. Och ju längre tiden gick desto mer vaknade mina slumrade drömmar om att jobba med akuta händelser till liv. Jag mindes att jag en gång, ganska länge faktiskt, ville bli polis. Eller kanske akut sjuksköterska. Jag ville ha spänning och oförutsägbarhet. Jag ville jobba med människor men inte få för nära relation till dem. Göra det akuta och sedan lämna vidare. Nu blev det ju inte så utan jag skaffade mig en annan utbildning, som i och för sig även det erbjuder spänning och oförutsägbarhet men på annat sätt och där det även ingår långvarig kontakt med människor. Måste säga att jag ännu har kvar känslan av jag tycker om akuta lägen och ärenden där inte långvarig kontakt behövs. Jag blev alltså inte polis och åren gick. När mina barn så började växa upp dök plötsligt polisen upp igen, kanske kunde någon av dem utbilda sig till det. Men nej då, sonen har alltid sagt aldrig i livet, dottern har i någon period, kanske för att glädja sin mamma, sagt tja kanske. Men nu verkar loppet kört, de är inne på helt andra banor och så får det bli. Polisen får slumra i mig för att vakna upp en stund när jag umgås för mycket med den yrkesgruppen.
.
Info om Skånepolisen.
Det blev onsdag och jobbet hade återgått till det vanliga men som om det inte var nog med poliser så behövde jag på eftermiddagen träffa dem i ett ärende. Denna gången höll sig tankarna i schack. De poliser som jag träffade är utredare och det är inte det jobbet som tríggar mina tankar. Deras utredande är allt för likt mitt och inget jag vill åt.
Besök nere i poliskällaren.