octubre

Vipps så var det oktober och vi går in i hösten med stormsteg. Löven skiftar i fina färger och det blir mörkare för varje dag. Jag tycker inte om hösten. Det känns jobbigt och dagarna blir tyngre i takt med att de blir mörkare. Jag har svårt att förstå de som gillar hösten, för mej känns den som en lång jobbig startsträcka fram till åsskiftet då det åter ljusnar. Lite mysigt är det då vi träder in i december med ljusstakar och juleljus men jag hade kunnat hoppa över det. Jag är en utemänniska som tillbringar mycket av den ljusa årstiden utomhus. Jag älskar att sitta i hammocken med en god bok och solen gassande. En annan underbar känsla är att fina sommarkvällar cykla långrundor ända tills solen börjar gå ner. Eller bara hänga tvätt som ska soltorka eller plocka solvarma jordbubbar eller vid midsommartid i skymningen se den magiska dimman lägga sig som en tunn gardin över ängen, där det bara är skogsrået som fattas. Det kan också vara underbart att vara ute på promenad en stjärnklar kväll mitt i vintern, fullmåne, några minusgrader och lite snö. Det blir alldeles ljust och magiskt som det bara kan bli på landet där inga gatuljus stör himlatavlan. Men nu är det som sagt oktober och det finns ingen återvändo, sommaren kommer inte tillbaka förrän om sju månader...........
 
 
 
Katti tycker verkligen inte heller om höst och vinter. Det har börjat bli svårt att få ut henne frivilligt på morgonen och vid mista chans springer hon kvickt in igen. Hela vinterhalvåret vill hon helst ligga vid kakelugnen eller på fönsterbrädet över elementet.
 
 
Kom plötsligt att tänka på den fina "Höstvisa" med text av Tove Janson. Kanske lite deppig men fin, tycker jag. Den känns representativ för oktober så här kommer den.
 

Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött, nu blir kvällarna kyliga och sena. Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött, och med ens så förfärligt allena. Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort, går och tänker på allt det där man borde. Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort, och det är så väldigt lite jag gjorde.

 

Skynda dej älskade, skynda att älska, dagarna mörknar minut för minut. Tänd våra ljus, det är nära till natten, snart är den blommande sommaren slut.

 

Jag letar efter nånting som vi kanske glömde bort och som du kunde hjälpa mej att finna. En sommar går förbi, den är alltid lika kort, den är drömmen om det man kunnat vinna. Du kommer kanske nångång, förr’n skymningen blir blå innan ängarna är torra och tomma. Kanske hittar vi varann, kanske hittar vi då på något sätt att få allting att blomma.

 

Skynda dej älskade, skynda att älska…

 

Nu blåser storm därute och stänger sommarns dörr, det är för sent för att undra och leta. Jag älskar kanske mindre än vad jag gjorde förr men mer än du nånsin får veta. Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust och hör vågorna villsamma vandra. En enda sak är viktig och det är hjärtats lust och att få vara samman med varandra.

 

Skynda dej älskade, skynda att älska…

 

 

Kommentera här: