När dottern for till staterna

Katten, heter Artur och är uppkallad efter min farfar. Dvs. han heter Artur när han är hos oss, vad han heter hos grannarna vet jag inte mer än att han kallas mördarkatten av Anki o Göran efter att ha slagits hårt med deras katt.

I alla fall har Artur cirkulerat i grannskapet i några år, husvill och ledsen har han bott lite här och där. Alla har dock förbarmat sig så mat o husrum har han ändå fått. Dessvärre har han tackat genom att pinka revir på allt och alla och de som vet hur hankattspink luktar vet precis vad jag talar om. För några veckor sedan var måttet rågat hemma hos oss. Mannen blev stollig på pinkeriet och hotade med att katten skulle bort, avlivas. Efter ett tag besinnade han sig och bestämde sig för att ta Artur till kastrering. Sagt och gjort tid beställdes hos veterinär men vips så var Artur som bortblåst i flera dagar. Men så var han tillbaka igen.......men hur såg han ut. Nosen var sårig som bara den och i baken hade han två sår. Dessutom hade han en märkning i örat som vi inte sett tidigare, konstigt. Våra katter fick skuld för att de bråkat med honom så att han skadat både nos och bak. I vilket fall som helst skulle kastreringen nu ske......men vi kunde inte fånga in honom så än en gång blev det inget veterinärbesök. Dagen efter träffade vi grannarna som frågade om vi sett Artur den senaste tiden och så berättade de att de, precis som vi, fått spel på pinkeriet och beställt tid för kastrering. I en kamp hade de fått in honom i kattboxen och där hade han levt sådan rövare att han skadat nosen. Till sist hade han dock kommit till kastreringsbussen och blivit tillfixad. Och märkning i örat hade han med fått.  Fint ska det va. Det var ju en himla tur att vi inte kunde fånga in honom för det hade ju verkat mer än lovligt stolligt att komma med en nykastrerad katt till veterinären för, just det, kastrering. Artur verkar i alla fall tacksam för den uppmärksamhet han fick och han tackar för att han slapp blir dubbelkastrerad.