Hej på er, jag heter Kristina o e mitt i livet eller snarare en liten bit till. Men strunt samma, jag trivs med min ålder, har aldrig haft ålderskriser, trots att dotterns pojkvän kallar mig Kris Tina. Jag bor på landet i ett fint hus med man, ett gäng kattor och stora barn som kommer och går. Den äldste studerar just nu i Göteborg men han dyker upp ibland och vill ha köttgryta o stek. Den lilla flickan, som hunnit bli 19, bor här men försvinner ibland till pojkvännens familj några dagar. Och så har vi då dotterns pojkvän, som numera också tillhör familjen. Han är mycket hos oss och det känns bra. Det är en bra pojkvän, vi trivs med honom och jag tror han trivs med oss. I hela mitt liv har jag jobbat med sociala frågor. Jag har mött oerhört många människor, både vuxna och barn. Jag har hört många livsöden och ingen livshistoria skämmer mig längre. I mitt jobb skriver jag mycket. Sida upp och sida ner skriver jag om andra människor. Jag skriver om styrkor, svagheter, behov, analyserar och bedömer och alltid handlar det jag skriver om någon annan. Det handlar aldrig om mig. Men nu har jag bestämt mig för att skriva om mig själv och min vardag, om mina mormorsrutor som jag ska virka ihop till ett täcke, eller en pläd om man så vill. Så om du vill så följ med mig in i mormorsrutans värld och se vad som händer. Jag har döpt bloggen till ”när dottern for till staterna” eftersom bloggen kommer att finnas till under ett år, året då min tös var i USA och jobbade som au pair.
